Få har som Lars Norén (1944–2021) så konsekvent satt fingret på tendenser i den svenska samtiden. Han utgör inte bara en helt egen epok inom svensk litteratur och dramatik, utan har dessutom gett upphov till nybildningar vars innebörder fortsatt kommer att resonera djupt i den kollektiva svenska självbilden. Exempelvis är det sannolikt fler svenskar som använder sig av ett ord som ”Norénjul” (en mörkare motsvarighet till ”Bergmanjul”) än som sett den serie borgerliga kvartetter som ligger till grund för uttrycket, vilket bekräftar hans starka förankring i det allmänna.
Med en konstnärlig gärning som spänner över sex decennier och omfattar både diktsamlingar och romaner såväl som ett närmast oöverblickbart antal pjäser samt de på senare tid beryktade dagböckerna i fyra tjocka volymer, upptogs Lars Noréns intresse genomgående också av individens plats i just det allmänna. Något som kom till uttryck i ett kompromisslöst borrande i det allra innersta av såväl den enskilda individen som i det omgivande samhället. Och i publiken, inte minst, en relation han kom att utveckla i och med iscensättningar som Personkrets 3:1, 7:3 och Skuggpojkarna.
Det är inte omöjligt att detta också är en av flera förklaringar till Lars Noréns stora framgångar internationellt. Hans pjäser har spelats återkommande i både Frankrike och Tyskland, där han rankas jämsides med August Strindberg och Ingmar Bergman. Så sent som 2008 uppfördes pjäsen Krig i såväl New York som i Moskva, båda gångerna i samarbete med Svenska institutet.
– Många av oss har sin egen Norénfavorit. Somliga sätter hans poesi högst, andra har hittat till honom via dagböckerna. Min egen favorit är Stillheten, i Erik Stubøs uppsättning på Stadsteatern 2011. Norén har satt djupa, närmast outplånliga, avtryck i den svenska självbilden med sina knivskarpa skildringar. En stor svensk samtidstolkare har tragiskt gått ur tiden, säger Madeleine Sjöstedt, generaldirektör för Svenska institutet.