Karin Nordquists brev från Vilnius

Ett nyöppnat Baltikum och en ny hemstad – Vilnius. Karin Nordquist blir den första svensklektorn i en stad hon kommer att älska. Hon arbetar som svensklektor i Vilninus 1991 till 1997 och stannar fram till pensionen och lite till innan hon återvänder till Sverige. Här kan du läsa några av hennes brev hem och ta del av historien.

September 1991

Telefax 10 20 60: Den första rapporten från ”vår kvinna i Vilnius”

Torsdagen den 29 augusti blev ännu en märkesdag i Litauens historia. Då öppnades den första utländska ambassaden – den i Vilnius – den svenska! KIockan halv tre på eftermiddagen rullade svarta limousiner fram på Jogalios Gatve i centrala staden, stannade vid nummer 10 där ett vitt lakan täckte en skylt på husväggen. Lena Hjelm Wallén, tillträdande ambassadör Lars Magnusson, litauiska dignitärer, tolkar m.fl. samlades på trottoaren. Efter korta tal, ohörbara i den brusande trafiken ryckte vår sommarklädda leende minister i lakanet och den vackra ambassadskylten i plåt och guld var avtäckt.

Skaran av journalister, fotografer och nyfikna förbipasserande applåderade och ceremonin var över. Sedan BBC, NBC och andra världens reportrar fått sitt, trängde även Länstidningen Östersunds improviserade dito sig fram (Karin Nordquist själv, reds. anm.) och ställde en viktig fråga till Lena Hjelm Wallén. Den gällde det dubbelradiga bärnstenshalsbandet som bländade i solskenet. ”Talas det svenska här också?”, sa hon glatt förvånad och berättade att halsbandet var dagens gåva från presidenten.

Jag och min väninna från Tallinn, anställd vid estniska televisionen, skyndade tillbaka till det provisoriska radio- och TV-kontoret i Vilnius centrum. Hon skulle föra nyheten hem och inhämta fler nyheter. Tack vare vårt tidigare besök där, hade vi fått veta om dagens stora händelse i Vilnius. För övrigt användes denna min första dag på plats till rundvandring mellan universitetet, katedralen, parlamentet och gator avspärrade med cementblock. På den stora sockeln till nedrivna Leninstatyn var stenarna noggrant numrerade, och varsamt lyftes de med lyftkran till lastbil.

I tidningarnas depeschfönster visades dramatiska och rörande bilder från förra veckan. Rörande var det också att se blomsterbuketter, plakat med slagord, skräphögar med kommunistiska souvenirer på flera platser, särskilt framför parlamentsbyggnaden.

Överfarten från Stockholm till Tallinn blev extra festlig, då det bjöds på champagne för att fira Baltikums frigörelse. Den nye ambassadören i Estland, framför mig i bilkön för att, med sin fullastade bil, köra iland på onsdagsmorgonen. Efter en timmes väntan fick vi besked, att stora porten hade hakat upp sig, båten måste vändas i hamnen och tre timmar försenade kunde vi äntligen köra iland. Mina estniska vänner mötte med blommor, kramar och glädjetårar. Toomas påpekade att de röda flaggorna i hamnen hade bytts ut två dagar tidigare. Kadi hade i hast ordnat en tjänsteresa till Vilnius för att åka med mig de 60 milen. Min stackars gamla Saab, proppad till bristningsgränsen, klarade även detta, även om det knakade och hummade betänkligt.

Huvudvägen genom Estland, Lettland och Litauen var i gott skick. Mycket spännande blev vår färd, när vi i nattmörkret upptäckte att vi körde i mötande fil på motorvägen mellan Riga och Vilnius. Alla bilar blinkade, och jag blinkande tillbaka för att visa att inte helljuset var på. Trodde att de blev bländade av mitt halvljus, eftersom bilen var så nerlastad. Till sist hittade vi en möjlighet att köra över på rätt sida och pustade ut.

Det tog också ett par timmar att tömma bilen på all packning, men det var ett kärt besvär. Tack alla Östersundare som vid första förmågan ställt upp med gåvor för mitt arbete här! Harry Östlund, Hans-Erik Lundkvist, Sten Östlund och Raimo Sköld ett särskilt tack!

Nästa papper kommer att handla om det dagliga livet här, min pittoreska lägenhet och det fantastiska universitetet.

Karins signatur

Vilnius, den 8 september 1991

Ja, jag vet faktiskt inte i vilken ände jag ska börja, lägenheten, huset, gatan, gamla stan, universitetet, studenterna, kollegorna eller … Allt är omtumlande, här är en annan värld i både tid och rum. Man möter ett fruktansvärt förfall överallt, men ibland upptäcker man skönheten i förfallet. Går in genom en port och finner en öppen gård, omgiven av tre våningars valvbågar, autentiskt 1500-tal, precis som i de italienska medeltida städerna. Huset jag bor i är från 1600-talet, det märks på de tjocka stenväggarna. l trappuppgången är det ruskigt, sex vindlande trätrappor, nedslitna till märgen på träet, det luktar illa inte minst från en död katt, som legat en och en halv vecka nu bakom en låst järngrind.

Min unga lägenhetsvärdinna som kom hit för att hämta böcker i går, efter två månader i Finland och Sverige, var gråtfärdig över smutsen och lukten. Hon ringde vännen, som ska komma hit och ta hand om eländet. Själv åker hon till Tartu på ett år för att undervisa i litauiska. Det är en otrolig tur för mig att ha fått den här lägenheten, för väl uppe efter tre låsta dörrar (gatuport med kodnummer) är jag nära himlen! Utsikt över små hustak i alla vinklar, fyra duvor som närmaste grannar, och om natten massor av stjärnor. De ser man var som helst i Vilnius, tack vare den dåliga gatubelysningen!

Mina två rum och kök har nog tre meters takhöjd, målade trägolv, två kakelugnar i brunt, stenväggarna målade av Dalia i ljusgult, enkla men trivsamma möbler, enligt henne själv hoprafsat arvegods. Hennes far ska komma hit från Siauliai, en stad halvvägs till kusten, för att montera upp en dusch i ett hörn av köket. Gasspisen är snabb och lättskött, men inte kommer det att bli mycket matlagning på den, däremot kaffe och te i tid och otid. Jag bor nämligen så nära universitetet, att det är lika nära hem som till dess kafeteria. Har redan haft besök av kollegorna i norska och svenska, professorn i franska och hans fru, några studenter m.fl.

Precis som Signild i Uppsala kan jag säga, att jag har universitetet på gården. Lektorn i norska, Trond från Trondheim, är fruktansvärt avundsjuk. Han bor i ett rum på mittuniversitetets gästhus, och det skulle också ha varit min lott, om inte detta dykt upp. Där är det ju gratis förstås. För lägenheten betalar jag 20 dollar/mån, vilket är en månadslön här. Det är också min månadslön, så nu tär jag på kapitalet! Det gör jag också, när jag går på kafé eller restaurang.

Förra lördagen blev Trond och jag guidade i en historisk stad, Trakai, strax utanför Vilnius, av en amerikaniserad, mycket kunnig ung kvinna, Kornelia, som tog oss till den bästa restaurangen där. Vår trerättersmiddag där gick på 70 rubel (5 rubel = 1 krona). Alltså middag för tre gick på 14 kr! Det är ruskigt! Vi åt också middag på Vilnius bästa restaurang här i gamla stan med internationell meny en eftermiddag efter plugget. Hovmästaren i frack, kyparna i långa förkläden, flera rum med luftkonditionering, soft musik, perfekt dukade bord med otal glas. Den middagen gick på 100 rubel per person (20 kr), då med hembryggt starkt öl, och med tre rätten av god kvalitet.

Den ekonomiska situationen för balterna, är katastrofal. De själva har ju inte en chans att åka utomlands, annat än på stipendium eller någons inbjudan och underhåll.

Andra exempel på utgifter här: bensinen 40 kopek/liter (= 8 öre), pepsi 1,50 (= 30 öre), limpa 60 kopek (= 12 öre). Frissan som klippte och gjorde mig jättesnygg i håret tog 14 rubel (= 2,80 kr). Ekonomin måste ju snarast anpassas till västlig valuta om förhållanden ska jämställas. Själva har de ont om pengar och brist på det mesta.

Erika, lärare i svenska, ansvarig för den skandinaviska institutionen (som är värd flera sidors beskrivning), använder tygblöjor (!) till sin 9 månaders baby. Hon har studerat ett halvår i Uppsala, doktorerat på nordiska sjötermer i Leningrad (på ryska, under protest) är helfrälst för Bohuslän efter en sommarkurs på Tjörn. Hon går fram som en tank, trots sitt madonnelika utseende, för att skapa drägliga förhållanden för den skandinaviska institutionen. Hennes man är fysiker, och de turas om med barnpassningen.

Den skandinaviska institutionen är långt ifrån färdig. Men med Erikas entusiasm och press på dekanus för filologen, och vår närvaro, kommer vi snart att få ett eget rum med ett skrivbord för tre, bokhyllor för vår litteratur, tidningar och tidskrifter, telefon och mottagningstid. Allt är ett pionjärarbete. Det är andra året med undervisning i svenska, första året för norska och om en månad kommer en dansk lektor.

Mina studenter, 14 st andraårselever är jätteduktiga, särskilt de fem, som varit på 4-veckors sommarkurs i Sverige, två stycken på Birka, Östersund, två på Ålsta i Medelpad och en på Bräkne-Hoby folkhögskola i Blekinge. Dessutom ska jag ha åtta studenter, som gör sin femte termin vid universitetet, eng. fy. hist. och journalist-studerande. De har inte infunnit sig ännu på grund av utlandsvistelse. I oktober sätter jag igång med en ”hobby-grupp”, ca. 30 st. som ska delas i två. De började läsa svenska i våras, så där får vi nog börja om från början. Som mest ska jag ha 14 lektioner per vecka. Underbart i jämförelse med Komvux i Östersund! Nu har jag verklig tid att planera och efterarbeta för eleverna individuellt. Vi har rivstartat med processkrivning och loggböcker, litteraturläsning och uttalsövningar. Tack och lov, att jag hade bilen fullpackad med litteratur och hjälpmedel.

Nu till gamla stan och min gata. Pilies Gatve är tydligen ströget här. Alla slags människor rör sig fram och tillbaka; punkare, utslitna gummor och individer, raffiga studentskor och barnfamiljer. Det är gott om affärer av olika slag, bokhandel, mjölk-, bröd- och köttbutiker, alla med köer (inne eller utanför) souvenirbutiker, frisör och ett flertal barer och kaféer. Det är en underlig stämning på gatan.

När jag kommer ut ur min port känns det som att hamna i en Bergman-film. Människorna är tysta, det hörs inga trafikljud. Gatan är avstängd för biltrafik i den ände, som vetter mot katedralen. Den ligger alltså bara ett kvarter från min bostad. Det runda tornet, som är fristående ungefär som Pisas, fast inte så mycket lutande, har klockor som slår varje kvart, hörs även från min bostad.

På andra sidan gatan ligger alltså universitetet, som består av många byggnader från 1500-talet. 1979 firades 400-årsjubileum och då utrustades det med konstnärliga alster av Litauens främsta konstnärer. Det finns freskomålningar, mosaiker, statyer på en mängd ställen. Bokhandeln t.ex. har underbara valv med takmålningar i bästa Mickelangelo-stil!

Salarna för undervisningen är urusla. Där jag håller till, finns en liten grön tavla, uppallad på två stolar. Den bärbara arbetsprojektorn (overhead) som jag hade med från Östersund är värd sin vikt i guld! Det går faktiskt att visa på väggen mellan fönstren, även om den är smal. Övriga väggar upptas av ett otal dörrar till skrubbar!

Kopieringsmöjligheter lika med noll. Kontorspersonalen vänlig, beklagande sin egen situation och ännu mer oss utlänningar. Men nu hoppas vi få hit kopieringsmaskinen skänkt av Rotary i Halmstad när ambassaden öppnats, och Nordiska rådets informationskontor håller på att ställas i ordning. Här händer ju otroliga saker varje dag! ”Det är ett mirakel”, sa min väninna från Tallinn, som mötte vid båten och åkte med mig i bilen till Vilnius för att hjälpa mig till rätta. Det upprepade hon gång på gång under färden genom Estland, Lettland och Litauen. Sträckan Tallinn – Vilnius är 60 mil; den tog oss 11 timmar med picknick på fin strandsand i Rigabukten, men med smutsigt vatten. Första dagen här ägnade vi åt sightseeing och invigning av den första utländska ambassaden – den svenska!

Terminens första dag på universitetet blev både högtidlig och rolig. Rektorn höll tal på latin och litauiska, sångkören sjöng, och vi gick alla i procession runt valven förbi stentavlor med bemärkta personers namn. Sedan följde den humoristiska delen, skändning av förstaårseleverna ute på gården, i fontänen bl. a. På kvällen sång och dans på samma gård. Den andra helgen här har en musikfestival ägt rum. Musiker och sångare från Oslo, Berlin, Estland och Leningrad har spelat barockmusik på gamla instrument. Sista konserten ägde rum i universitetets kyrka med ljusspel i olika färger under valven. Musikanterna uppträdde i sammetsbaretter, slängkappor, genombrutna puffbyxor, med fyra konserter på två dagar, varje inträde kostade två rubel (=40 öre).

Nästa dag ska vi gå på operan med en norsk delegation, som väntas hit. Som ni hör, så händer det något jämt. De politiska förändringarna är ju också så fantastiska. Men det är svårt för mig att följa med i dagshändelserna, eftersom jag aldrig lyckats få in svenska utsändningar. Men Norge hörs bra nattetid, och BBC och Voice of America har jag också fått in. Tänker ofta på er, men hinner inte längta hem. Ha det så bra, och lycka till med valet nästa söndag!

Kramar från

Karins signatur

 

 

Vilnius i advent, 1992

Kära Vänner!

Återigen ett rundbrev, men tänker på er individuellt, när jag skriver adressen på kuvertet, nej, faktiskt mycket oftare än så. Det har droppat in många underbara brev under höstens lopp. De har glatt mig och betyder så mycket. Har gett mig sporadiska sting av hemlängtan, mest efter er vänner där hemma. Trots telefonkontakter och besök från Sverige, känner jag mig väldigt långt borta. Det är ju en så annorlunda värld här, som ni förstår.

Tillsammans med studenterna och kollegerna försöker vi skapa adventsstämning med ljus och julsånger trots det skvalande regnet utomhus. Att det bara finns så mycket vatten där uppe! Lektionerna här är lika mycket social samvaro som undervisning. Det gäller att förmedla svenska traditioner och svensk kultur till dessa blivande ”experter” på Sverige och svenska språket, en oerhört tacksam uppgift, som gör att jag stortrivs med jobbet.

Av de 14 studenter, som har svenska som huvudämne, är denna termin en i Reykjavik (läser isländska och svenska), och en i Uppsala vid Nord. inst. Återstående tolv studerar ivrigt på hemmaplan, översätter, håller föredrag om självvalda ämnen, allt från svenska popgrupper till författare, konstnärer, riksdagen, samhällsproblem m.m. Vad jag lär mig mycket! De hittar så mycket intressant i tidningen VI, DN och Bra Böckers lexikon, som vi fick i present av kungen den 15 oktober.

Det var ett festligt besök. Alla de skandinaviska studenterna sjöng ”Å, Carl-Gustaf, ljuva Carl-Gustaf …” med väl inövade gester och ögonkast, som roade både honom, drottningen, hela ”svansen”. Kungaparet, paret Landsbergis, utrikesministrarna fick tränga in sig i vår lilla institution, där vi utbytte presenter. De fick vår ”Lilla blå”, och kungen upptäckte genast anknytningen till Östersund. Han kommenterade dock inte puffen för Republiken Jemtland på min arbetsplats, som måste ha stuckit honom i ögonen. Drottningen, förtjusande i knallgul dräkt, överlämnade ett porträtt med den blygsamma kommentaren: – Det kanske inte är så bra… Men det är det visst det, så vi har hängt upp det på hedersplats.
(. . .)

Slutar med önskningar om ett gott nytt år, mest av allt för sönderskjutna Jugoslavien och dess innevånare, ”Frid på jorden” är det helt ouppnåeligt?

Allt gott önskas er hemma i Sverige! Och God Jul, eller  God fortsättning, och framför allt Gott Nytt År!

Vilnius, den 31 mars 1993

Det är den 31 mars och stora blöta snöflingor virvlar runt i luften! Vädret här i Vilnius har varit uruselt den sista tiden. Inte nog med snön, det har varit kallt också. Varmvatten finns inte i husen, utom i två lägenheter, och i den ena bor den svenska gästlektorn. Tala om tur! I min grannes badrum finns en varmvattenberedare, gasdriven, så morgonduschen bidrar i hög grad till att jag stortrivs med tillvaron här. Mina kolleger och vänner kommer ofta och hälsar på mig, dusch ingår.

Jobbet är intressant och givande. Har tagit på mig en hel del extra undervisning, även utanför universitetet, så två kvällar i veckan kommer jag hem kl. 8, de andra två slutar jag kl. 18.30. Det blir kärvt att hinna till operan, konserter och alla andra evenemang som avlöser varann här. Det har varit stort Grieg-jubileum, som norska ambassaden inbjöd till. Då sjöng och spelade Vilnius bästa musiker, mycket njutbart.

Från Sverige dyker det upp folk då och då. Två höjdare från Lunds universitet, som lovade att hjälpa oss, när vi kommer dit till Valborg, har besökt rektor ett par dagar. En grupp elever med två lärare från Röda Korsets folkhögskola i Mariefred har varit här en hel vecka och vi ordnade en kväll tillsammans med vår huvudgrupp i svenska. Då fick vi en inbjudan till dem för att se Gripsholms slott, övernatta hos dem innan vi fortsätter till Bohuslän. Pusselbitarna bara ramlar på plats inför vår utflykt till Sverige.

Den 22 april angör vi Stockholm. Vi, det är alltså 11 tredjeårsstudenter, 2 lärare och 1 chaufför i bussen från Vilnius, 4 av studenterna finns redan i S-holm. Efter kort besök på universitetet där, blir det Gripsholm, nästa dag till Kungälv, sightseeing i Bohuslän, kanske en dag i Oslo, Grebbestads folkhögskola, Göteborg med besök på Institutionen för nordiska språk, Kungsbacka, sen ner till Lund med alla dess ”sevärdigheter” (norsk påverkan!). Hela resan kommer att ta 12 dagar. Vi får brått hem för att ta emot Göran Tunström i början av maj. Då kommer det också att bli en stor teaterfestival här i Vilnius med uppsättningar från bl.a. Spanien, Japan, England och Sverige med Dramaten, som ger Mark. de Sade. Det ryktas att själve Ingmar B. ska komma med. Vi har förhandsbokat 50 biljetter till den föreställningen. Det hela ska pågå i två veckor med marknad i Pilies gatve, ”Magic night” m.m.

Som ni hör är det fortfarande ett spännande och omväxlande liv man för här. Ett internt orosmoln är att de båda norskarna inte är säkra på att de kan stanna kvar nästa år på grund av dåliga ekonomiska villkor. Dansken och svenskan håller dock ut. För litauerna är livet mycket kärvt. En månadslön räcker knappt till maten. ”Hur dom klarar skivan kan ingen förstå,”

Vilnius är dock charmigt, åtminstone i Gamla stan. Nu har vi ju våren att se fram med massvis av blommande kastanjer, överhuvud-taget är det gott om parker och grönska i stan.

Kramar i mängd!
Karins signatur

 

Vilnius, den 18 maj 1995

Hej kära vänner!

Så många brev jag fått under terminens lopp! Och lika roligt är det varje gång att hitta brev i brevlådan som hänger på väggen i min ruskiga trappuppgång. Jag vittjar den varje gång jag passerar, och det blir minst fyråa gånger om dan. Man vet nämligen aldrig när utbärningen sker. Det har t o m hänt att ett brev har kommit en söndageftermiddag! Ibland har där legat en lapp om att brev finns att hämta på ett av de båda (!) huvudpostkontoren. Då tar jag en kär promenad och får lön för mödan i form av brev, ibland även kassettband från en omtänksam svåger.

Svenska TV-program, särskilt textade är ett populärt och nyttigt inslag i undervisningen. Visst finns det många bra program i svensk TV! Efter att ha varit video-motståndare har jag nu övergått till att bli video-uppskattare. Tur att man-kan ändra sig! (Men scooter-uppskattare blir jag dock aldrig.)

Liksom Wivallius vill jag stämma upp en klagovisa över denna kalla vår. Har aldrig frusit så mycket i maj som detta år. Både ute och inne. Det senare är värst. De tjocka stenväggarna här på universitetet, och även i 1600-talshuset där jag bor, förstärker kylan och ingen värme står att få så här års. I slutet av april hade vi några varma dagar, så fruktträd, forsytiabuskar och hägg slog ut och allt var frid och fröjd, nästan för varmt. Men fastän vi inte klagade på värmen, blev vi straffade med denna kyla! Enda trösten är att det inte är bättre i hela Skandinavien, även om jag tycker synd om er därhemma också.

Mer jobb än vanligt har det varit den här terminen, eftersom förutom mina vanliga lektioner har jag undervisat de ”norska” studenterna i svenska, och så har jag tagit Erikas lektioner, när bon varit på resor till Polen och Finland. Men det är ju ett tacksamt jobb, och då orkar man med det. Nu börjar tentamensperioden som blir som blir intensiv med både för- och efterarbete. Har redan haft prov med ”norrmännen” och min sista examen blir den 12/6. Det är i sista momangen för att jag ska hinna hem till bröllop den 17 juni. Ser verkligen fram mot det och det samtidiga dopet av lilla Olga, Elinors och Pers dotter.
(. . .)

Norges nationaldag firades på sedvanligt sätt med mottagning med tal av ambassadören, skål för Kung Harald och Drottning Sonja i champagne, små vackra smörgåsar och kallprat med kända och okända. Herrskapet Landsbergis var där, men inte president Brasauskas. De är ungefär lika goda vänner som Bildt och Carlsson.

Nästa vecka blir det festlig presentation av Sven Nordqvists Pannkakstårtan och Rävjakten, som översatts till litauiska av en av våra studenter. Förlaget här bjuder på sedvanlig champagne. Har varit med om detta några gånger redan, t ex när P O Enkvists böcker kommit ut. Nu väntar vi på Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, och en annan av våra studenter håller på med Tunströms Prästungen. Dessa två författare finns inte på litauiska tidigare. Torgny Lindgren finns redan översatt, och naturligtvis svenska klassiker och nobelpristagare, tyvärr via ryska. Så vår undervisning här känns så viktig och har redan gett resultat. Nu har två ur första kullen hamnat på svenska ambassaden som sekreterare, resp. chef för exportrådet här i Vilnius. Tolkjobb får de ofta av högt kvalificerat slag, vid möten mellan kommunledare o dyl. Den här terminen studerar 11 studenter vid svenska universitet, men de kommer tillbaka hit för att ta sin magisterexamen efter två år.
(. . .)

Slutar med vårvarma hälsningar!

Karins signatur

 

 

Vilnius, den 30 maj 1997

Kära vänner hemma i Sverige!

Varje morgon hörs det knackningar utifrån på mitt hus. Det är den fula, grå, skamfilade putsen som ska bort för att avslöja den vackra, månghundraåriga, murade väggen. Så gör man nu på hus efter hus här i Gamla stan, säkerligen ett resultat av Unescos världsarvförklaring.

Bifogat klipp skildrar Litinterps B & B i mitt grannkvarter, där många av mina vänner, barn och barnbarn har bott under sina besök här i Vilnius. Ni som inte varit här ännu, hör av er i tid, så ska jag reservera de fina rummen åt er! Billigt är det också, 100 Lt för ett dubbelrum, 60 Lt för enkeldito (100 Lt=200 SEK). Och så får man bo mitt i smeten, dvs i ett levande museum!

Tiden accelererar, vad det nu kan bero på. Under mina första år här hade jag gott om tid, nu räcker den inte till. Därav det magra brevskrivandet den här terminen. Men tack alla ni som hört av er i alla fulla fall! (Har just sjungit Birger Sjöberg med studenterna) Det är underbart att få napp i brevlådan på väg till jobbet!

Studieresan till södra Sverige i slutet av april slukade en med hull och hår, både före och efter resan. Den blev ju en fantastisk upplevelse med många höjdpunkter. T ex i Stockholm studiebesök på STV, Riksdagen, Vasamuseet och rundvandring med guide i Gamla stan. Sen Gripsholms slott, Rökstenen och underbara Vadstena med starka intryck. Kort stopp i Mariestad på väg till norra Bohuslän, tre nätter i Gullbringa, hav, klippor och hällristningar. En dag i Oslo, Munchmuseet, Vigeland, Kon tiki och vikingaskepp.

Kungälv med sin fästning, Göteborg med universitetsföreläsningar, opera och guidad rundtur. Kungsbacka med bror Börjes hästar och lamor, Onsala och Tjolöholm. Lunds universitet och Domkyrkan, Kulturen och Valborgsfirande i Löddeköpinge. Studiebesök på Ystads moderna lasarett, Österlen med Ales stenar i regndis, Backåkra med hundratals lärkor. Växjö med fotbollslek och Kronoborgs slott. Men vi överlevde alla och lever nu på minnen, som håller på att skrivas ner. Värdar i Sverige och sponsorer kommer att få läsa rese-berättelsen, som blir klar första veckan i juni.

Sverige kommer också till Vilnius, ofta i form av författare. Göran Palm kom, såg och segrade, men inte ensam. Han var i gott sällskap med fyra andra från Island, Norge, Danmark och Finland. I fem dagar pågick författarveckan med uppläsningar och seminarier med studenterna i respektive språk, toppentrevligt!

Storartat är det också att ha Tomas Tranströmer här, hela den här veckan. Det är poesidagar med många deltagare från flera länder. Monika Tranströmer är sin mans språkrör, eftersom han inte kan tala själv efter stroke -90. Hans dikter har just nu utkommit på litauiska och är mycket uppskattade. Han älskar att resa och suger in alla intryck. Det var en oförglömlig upplevelse att få ha honom en hel lektion med huvudgruppen.

En annan höjdare av ett helt annat slag var Roger Pontare, som också ställde upp en hel lektion med sitt norrländska tungomål. Han berättade om sig själv och delgav oss en hel del livsvisdom, som man inte hade väntat sig från en popsångare. Han kom till Vilnius flera gånger under våren, eftersom han sjöng huvudrollen i en nyskriven rockopera med Per Gynt-motiv.

Som ni hör rör man sig bland idel kändisar, och det passar mig precis. Har alltid tyckt om att se och höra mina idoler ”live”, och den möjligheten har man mycket mer här än hemma. Hur det ska gå, när jag inte får jobba här längre, det förtränger jag ett år framåt i tiden.

Tentamensperioden pågår just nu med både skriftliga och muntliga prövningar. Ingen slutexamen i år; det blir VT -98 för den svenska huvudgruppen. Två av de 16 studenterna pluggar nu i Stockholm och i Lund. Några fler blir det nog nästa läsår. Det blir ett lämpligt slut för mig här. Blev avtackad vid Komvux i Östersund i januari, då jag blev ”ålderspensionär” i Sverige. Det känns konstigt, men vilket kick jag fick av Göran Palms prosadikt ”Åldrandets frihet”! Läs den! Plus mycket mera av honom, hans Vintersagor är underbara.

Den 12 juni blir det hemresa, via Tallinn som vanligt. Sen direkt till Bästkusten, kanske någon Jämtlandsvisit, men de två sista veckorna i juli åker jag till Maine, USA, tillsammans med Pers familj.

I sommar ska vi också montera upp en gäststuga i Gullbringa, timret ligger redan på plats. Så ni är mer än välkomna att hälsa på, för att hugga i eller ge goda råd!!!

Slutar med massor av varma hälsningar och förhoppningar om en skön sommar, både här och där!

 

 


Karin Nordquist arbetade i Vilnius fram till pensionen och lite till. År 2000 trotsar hon pensionen och tar en lektorstjänst i Kaliningrad. Vill du läsa fler brev från Karin Nordquists tid i Vilnius och Kaliningrad, skriv till sveu@si.se.