Idén med Curators of Sweden är att tolka vårt land genom vanliga medborgare, vars röst kanske inte kommer fram i den allmänna bilden av Sverige. Men hur är det då att vara Sveriges officiella Twitterröst under en vecka? Vi har talat med en föredetta curator som berättar om sina erfarenheter.

Max Karlsson var curator i februari 2017 och tog över kontot i samband med Donald Trumps uttalande om ”Last night in Sweden”. Max drogs in i en Twitterstorm och kom i fokus för ett stort mediauppbåd.

Hur var de första dagarna som för Sverige under denna intensiva period?

– Två dagar innan jag tog över kontot kom Trumps kommentar. Jag bestämde mig snabbt för att det var ett tillfälle att vara megafon för fakta. Jag fakta och humor för att föra ut en sann men nyanserad bild i all den uppståndelse som uttalandet medförde.

– Innan jag tog över kontot hade jag en bra inblick i vad uppdraget innebar men kunde ju inte förbereda mig för situationen som uppstod. Jag fick till exempel vara mer aktiv än beräknat, för det fanns hela tiden frågor att besvara och information att kolla upp. Man hade kunnat arbeta dygnet runt.

– För mig blev det viktigt att jag kunde checka ut, även under veckan, för att orka med. Jag behövde ju mat och sömn precis som alltid annars, och jag behövde även snacka med kompisar, umgås med min sambo och sådana saker. Men jag tror att det kan vara svårt att sätta gränser när man har fått den här rollen. Jag är bra på att sätta gränser, vara strukturerad och arbeta under press så för mig var det inte så farligt. Men för någon annan som kanske inte har lika mycket erfarenhet av att vara aktiv i sociala medier hade det nog inte vara så lätt. Redaktionen på SI ställde frågan om jag behövde stöd i någon form och det kände jag inte att jag behövde, men någon form av supportfunktion hade kanske varit bra.

Innan du tog över kontot, vad visste du?

– Jag visste att kontot drevs av en vanlig svensk medborgare under en vecka och att det sedan lämnades vidare. Jag hade hört talas om satsningen eftersom den fick mycket uppmärksamhet när den startade. Då var ju det här med landskontot helt nytt.

– Min tanke med min tid som curator var att berätta om mig, mina intressen och vad som är bra och dåligt med Sverige, på ett roligt sätt.

Hur hanterade du den internationella mediestorm som du faktiskt hamnade mitt i?

Det var surrealistiskt! Jag citerades i 60–70 medier under den här perioden och gjorde 20-–30 intervjuer. Det ringde konstant. The Independent gjorde en personintervju, jag nämndes i The Verge, The Hill och många andra stora medier. Washington Post körde en live-stream med mig från mitt eget kök. De ställde frågan om jag ville vara med sent på kvällen och live-streamen var klockan ett på natten. Jag hade gått och vilat lite innan och satt sen vid köksbordet ombytt till skjorta på överkroppen och med pyjamasbyxor nedtill. Sändningen visades live för 70 000 personer runt om i världen och sammanlagt 100 000 i efterhand.

Och hur hanterade du ris och ros under din tid?

– 99 % av alla som interagerade med kontot under den här tiden var trevliga och schyssta, frågande och nyfikna, även de som kanske inte höll med mig i sak. Jag försökte också vara tydlig med att det jag publicerade var fakta och inte så mycket tyckande. Jag var aktiv och öppen och svarade på alla tweets, om det inte var direkta hot.

– Men visst var det troll, hat och påhopp. Jag blockade mycket, och mutade, men bara vid direkta hot eller makthandlingar. Sen är det generellt viktigt att inte interagera med troll för då späs deras drivmedel på. Visst var det en del av den varan, men inget så allvarligt att jag inte kunde hantera det. Hade jag behövt stöd hade jag förstås kunnat höra av mig till mina kontaktpersoner på SI.

– För mig var det också viktigt att inte hitta på en persona utan att jag var väldigt mycket mig själv. När jag inte visste något var jag tydlig med det, och öppen för att jag inte satt på absoluta sanningar. Jag uttryckte också när vissa saker var personliga, så som ”det här känns inte bra” eller ”jag känner att” också för att vara tydlig med att jag var en vanlig person. Och det fanns det ju ett intresse för mig som person, vilket inte minst visade sig då jag fick följa upp live-streamen med en debattartikel i Washington Post.

Skulle du göra det igen?

– Ja, absolut! Det skulle vara roligt att få berätta vad som hände bakom kulisserna den här veckan och om alla fina interaktioner. Jag tänker också på vad jag skulle vilja säga om jag fick den plattformen igen. Det är ju ett helt unikt tillfälle att nå ut med budskap.

Vad tycker du om idén bakom/kring curators?

– Jättebra! Den här plattformen möjliggör ett ärligt berättande, med många röster och sidor som visar en nyanserad bild av vårt land.

Och hur ser du på urvalet som görs?

– Om det blir reaktioner, behöver det ju inte betyda att man inte gjort rätt. Hela tanken är väl att det ska skilja sig från vecka till vecka. Alla kan inte vara intressanta för alla. Men följare kan ha svårt att se utifrån någon annans perspektiv och reagerar direkt när någon inte är så som man själv önskar.

Har kontot någon framtid enligt dig?

– Jag tycker att det har en unik ställning, och många andra länder har följt efter så som Norge, Italien, och flera städer i USA. Jag tror att @sweden fortfarande har en relevant funktion, men självklart behöver man fundera på hur det görs på rätt sätt.

Har erfarenheterna präglat din närvaro i social medier?

– Ja, verkligen. Jag fick ju mycket exponering under den här perioden, men även senare. När det ännu var oklart vad som hände vid terrordådet i Stockholm i april, ringde två australiensiska medier som hade kvar kontaktuppgifterna till mig. Troligtvis för att de tyckte att jag hade trovärdighet i liknande frågor. Fast det var helt andra förutsättningar då, var mitt angreppssätt liknande: facts matter – spekulera inte!

– I och med uppdraget har jag fått utrymme att utveckla mitt eget skrivande, och jag tänker mer på vad jag har att säga och att det kan påverka.

Hur löd din sista tweet som Sverige?

– Jag kommer inte ihåg exakt, men tror det var ett citat från Liftarens guide till galaxen: ”So long and thanks for the Fish! ”