På plats som svensklektor i Tartu under Coronatid

Veckan efter en givande och trevlig förberedande kurs med SI för tillträdande svensklektorer reste jag så till Tartu den 28 augusti. Efter tre inställda flyg och ett par inställda färjor gav jag mig till slut av över Östersjön.
Lärare på trappa utanför gammal universitetsbyggnad

Färjeöverfarten mellan Stockholm och Tallinn var en surrealistisk upplevelse.Under vareviga färjeresa jag gjort genom åren har det funnits enorma mängder med människor ombord; i restaurangerna, barerna och affärerna. På den här överfarten fanns mer personal än passagerare. De senare var uppskattningsvis ca 50 stycken – på en färja som rymmer minst 1500 passagerare. Jag började förstå varför ett par avgångar blivit inställda …

Efter en dyr, men av karantänskäl nödvändig, privat taxiresa från Tallinn på två timmar kom vi så fram till Tartu i strålande sol. Det var ett gott tecken tänkte jag – och alltid trevligare att anlända på ny plats i finväder. Vi blev trevligt mötta och bemötta av min hyresvärdinna och nya kollega som hyr ut en lägenhet till mig – ännu ett bra tecken!

Min vistelse i Tartu började med elva dagars karantän. Men tre dagar efter ankomst fick jag ta ett första Covidtest för att förkorta karantäntiden. Men reglerna här för dig från land med hög smittnivå kräver nu antingen 14 dagars karantän eller två negativa Covidtest med sju dagars mellanrum innan du får börja arbeta eller studera.

Första arbetsveckan hade jag ingen undervisning utan satt hemma och planerade mina första seminarier. Det första fick jag lägga upp digitalt eftersom jag fortfarande var frihetsberövad. Men det andra seminariet skulle jag ha kl. 16 samma dag som svaret på Covidtest nr. 2 skulle komma. Under dagen hann jag tänka många jobbiga tankar, men eftersom jag har förmånen att bo endast tio minuters promenad från min nya arbetsplats så hann jag dit i god tid ändå.

Tartu är en vacker och grön stad med många fina anrika byggnader. Invånarna verkar trevliga och tillmötesgående. Jag har nu hunnit undervisa två veckor och har träffat alla kollegor som också är trevliga och hjälpsamma. Mina svenskstudenter är även de oerhört sympatiska – men tystlagda. Det kommer att bli en utmaning att få dem att vilja diskutera och prata mer.

En pratglad sydamerikansk student som har bott här en längre tid sa efter första seminariet: ”Estlänningar är så här tysta – så ta det inte personligt!”

Vi får se om jag kan bryta det mönstret …

I övrigt hänger ökande Corona-smittsiffror över landet som ett spökmoln – och det ryktas om eventuell digital undervisning inom kort. Jag håller båda tummarna och hoppas att jag och studenterna slipper det så vi kan ses i klassrummen – det blir så mycket roligare och lättare att få dem lära sig svenska och att tala mera då!