Möt Mita Gustinčič Pahor, svensklärare i Ljubljana, Slovenien

Hur kommer det sig att du började undervisa i svenska?

– Jag hade faktiskt aldrig tänkt att jag skulle bli lärare, än mindre svensklärare. Jag ville studera arkitektur men kom inte in på utbildningen, så jag började läsa engelska i stället. Då anade jag inte att jag en dag skulle undervisa i ett så ”exotiskt” språk som svenska och översätta svensk skönlitteratur.

Språk har alltid varit mitt favoritämne i skolan. Redan under uppväxttiden var jag omgiven av två språk – slovenska, mitt modersmål, men också italienska, som är officiellt minoritetsspråk i det område jag kommer ifrån.

Under mina studier i engelska på universitetet valde jag att läsa två tillvalsämnen: nederländska och svenska. Att läsa två germanska språk samtidigt var kanske inte den bästa idén, så jag fortsatte bara med svenska, som jag blev väldigt förtjust i, mycket tack vare min lärare, svensklektorn Mats Hjortfors. Språket väckte också mitt intresse för själva landet, den svenska kulturen och det svenska samhället.

Förutom att läsa svenska på mitt universitet fick jag, med hjälp av Svenska institutet och min svensklärare, möjlighet att läsa svenska i Uppsala. Det var en oförglömlig tid, både när det gäller själva studierna och när det gäller studentlivet, som är så speciellt just i Uppsala med sina nationer, studentbaler med mera.

När jag avslutade mina studier visade det sig att man behövde en svensklärare på universitetet i Ljubljana där jag hade studerat. Jag blev erbjuden tjänsten och tvekade inte en sekund. Jag var säker på att jag bara ville jobba med svenskan. Så jag, som inte skulle bli lärare, blev just det och trivs jättebra med det än i dag.

Hur ser en vanlig arbetsvecka ut?

– I år undervisar jag bara två grupper svenskstuderande och alla mina timmar pressas ihop till två dagar i veckan. De dagar som jag inte undervisar, planerar jag lektionerna och förbereder extramaterial. Det tar ganska mycket tid att leta upp texter och klipp från internet, från vilka jag gör olika övningar. Men det är något som jag tycker är roligt. På så sätt håller jag mig också ajour med vad som händer i Sverige. En del av mitt arbete är också att skriva vetenskapliga artiklar och fackartiklar. Jag har bland annat skrivit om mottagandet av August Strindbergs pjäs Fröken Julie i Slovenien, om den slovenska översättningen av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige och om vilka svårigheter slovenska inlärare av svenska har med ordföljd.

Är det någon särskild bild av Sverige som du gärna lyfter fram i din undervisning?

– Öppenhet, tolerans, jämställdhet, en generell tillit till den svenska staten, svenskarnas relation till naturen.

Har du varit med om något spännande i din roll som svensklärare?

– Som svensklärare har jag varit med på tillställningar som jag annars aldrig hade blivit bjuden till, till exempel svenska kungaparets statsbesök år 2003, ett möte med Riksdagens talman Björn von Sydow och hans delegation för drygt tio år sedan, ett möte med representanter från Svenskt Näringsliv och svenska ambassadens olika arrangemang. Jag har också blivit kontaktad av slovenska förlag och fått chansen att översätta svensk litteratur till slovenska. I samband med det har jag fått träffa några kända svenska poeter och författare och gjort en intervju med Per Olov Enquist. För inte så länge sedan fick jag till och med tolka vid ett polisförhör.

Vilka är dina studenter? Hur många är de och varför läser de svenska?

– Jag har runt 40 studenter. De flesta av dem läser tyska som huvudämne. Eftersom de bara läser tyska eller germanistik, som det kallas här, så måste de välja ett till germanskt språk – antingen svenska eller nederländska – som de läser som biämne. Men kursen är öppen för andra studenter också. Dessa studenter brukar vanligtvis studera något annat språk, översättning eller något annat ämne inom humaniora. De flesta läser svenska eftersom kursen är en del av deras program. Därför försöker jag väcka deras intresse för Sverige. Hos några lyckas jag, hos andra inte, men jag tror att det är helt naturligt att det är så. Bara en liten del av studenterna kommer till kursen med ett klart mål i sikte, till exempel att åka på Erasmusutbyte till Sverige, bli översättare från svenska eller att lära sig svenska för att kunna läsa svensk litteratur på originalspråket eller för att kunna förstå låttexer på svenska.

Finns det något roligt ni gjort som du vill berätta om?

– Jag minns gärna den tid då vi hade en teatergrupp som framförde pjäser på svenska. Det var inte allvarliga pjäser utan kända sagor som vi gjorde om till små, humoristiska stycken, till exempel Näktergalen av H.C. Andersen eller Snövit och de fyra dvärgarna.

I maj 2010 åkte vi på studieresa till Stockholm. Höjdpunkterna var vårt besök på Svenska institutet, en föreläsning på Stockholms universitet och besöket av vikingastaden Birka.

Vilka är dina största utmaningar som svensklärare?

– Att uppmuntra studenterna till kritiskt tänkande, att hitta en balans mellan en bra arbetsanda och hög arbetsmoral å ena sidan och en avslappnad stämning som gynnar diskussioner och utbyte av idéer och tankar å andra sidan. Jag vill inte vara en distanserad och auktoritär lärare utan en samarbetspartner som hjälper studenterna på vägen till det svenska språket.

Vad gör du när du inte undervisar?

– Jag tycker om att översätta. Jag har haft tur och förmånen att kunna översätta bland andra Tomas Tranströmer, Ann Jäderlund, Marie Silkeberg, Gunnar Harding, Jenny Tunedal, Hanna Nordenhök, Pär Hansson, Ida Linde, Per Olov Enquist, Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri, Mats Kolmisoppi, Liza Marklund, Jens Lapidus och Pernilla Stalfelt.

En viktig del av mitt liv är också musiken. Jag har spelat fiol och viola i en kammarorkester och för två år sedan kom jag i kontakt med nyckelharpan. Jag fick upp ögonen för nyckelharpan redan för 20 år sedan då den nämndes i min lärobok. Innan dess kände jag inte till den. Jag tänkte: tänk om jag skulle kunna spela på den. Det verkade vara ett intressant stråkinstrument och tanken på att kunna spela nyckelharpa fascinerade mig. Dessutom tyckte jag väldigt mycket om instrumentets klang. Men med tiden glömde jag det hela. För två år sedan kom min önskan tillbaka och den här gången gjorde jag något åt det. Jag anmälde mig till en sommarkurs i nyckelharpa på Eric Sahlström Institutet i uppländska Tobo. Först då insåg jag hur stort och populärt nyckelharpa och folkmusik var i Sverige. Det var som om en ny värld öppnade sig för mig och jag har blivit mer och mer intresserad av svensk folkmusik. Nu har jag en egen nyckelharpa, som jag spelar på hemma.

I mån av tid är jag även aktiv i Slovensk-svenska föreningen i Ljubljana. Föreningen arbetar för att fördjupa kontakterna mellan Slovenien och Sverige. Vi ordnar också traditionella firanden, såsom midsommar och lucia och bjuder in svenska föreläsare.