Perioder i svensk språkhistoria
Urnordiska: före vikingatiden
Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas för urnordiska.
Runsvenska: år 800–1225
Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk. Den första perioden, 800–1225, kallas för den runsvenska tiden eftersom de skriftliga källorna från den tiden är inskrifter med runor. Kristnandet på 900-talet innebar kontakt med den europeiska kulturen.
Klassisk och yngre fornsvenska: år 1225–1526
De följande perioderna, när källorna främst består av handskrifter med latinska bokstäver, kallas klassisk fornsvenska (ca 1225–1375) och yngre fornsvenska (ca 1375–1526). Under den klassiska fornsvenska perioden etablerar de medeltida landskapslagarna ett skriftligt svenskt lagspråk. Västgötalagen är den äldsta av de bevarade landskapslagarna. Den tros vara författad runt år 1225.
Äldre nysvenska: år 1526–1732
Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått markera början på perioden äldre nysvenska. Reformationen och den första bibelöversättningen, Gustav Vasas bibel från 1526, ledde till att latinet ersattes av svenskan som religiöst språk i Sverige.
Yngre nysvenska: år 1732–1900
Utgivningen av Olof von Dalins tidskrift Then swänska Argus brukar få markera inledningen på yngre nysvenska. Tidskriften Argus (1732–1734) betydde mycket för att skapa en lite vardagligare svensk prosastil.
Andra viktiga händelser
- Svea rikes lag 1734 blev stilledande för juridiskt språk för lång tid framöver.
- Svenska Akademien inrättades 1786 med uppdraget att verka för både litteraturen och språket. Viktiga publikationer därifrån är Leopolds avhandling om svensk rättstavning 1801, Svenska Akademiens ordlista med första upplagan 1874 (14:e upplagan 2015), och Svenska Akademiens ordbok med första häftet 1893.
Nusvenska: år 1900–
År 1906 genomfördes en stavningsreform. Den innebar att man i fortsättningen skulle stava v-ljudet med v i stället för med f, fv och hv samt att tt skulle ersätta dt (se ”Svenskan i skrift” nedan).
Andra viktiga händelser
- Språkriktighetshandboken Riktig svenska av Erik Wellander kom ut med första upplagan 1939. Den betydde mycket för uppfattningen om korrekt svenska till slutet på 1900-talet.
- Terminologiorganisationen TNC inrättades 1941 med stor utgivning av termlistor och hjälp vid terminologiarbete.
- År 1944 inrättades Nämnden för svensk språkvård. Det blev senare Svenska språknämnden 1974 och Språkrådet 2006. Språkrådet bedriver språkpolitik, språkforskning och språklig rådgivning. Viktiga publikationer därifrån är Svenska skrivregler (senaste upplagan 2017), Språkriktighetsboken 2005 och Handbok i svenska som andraspråk 2008.
- Nyhetsbyrån TT upphörde med plurala verbformer (se ”Böjning och syntax” nedan) 1945, vilket blev dödsstöten för dessa former.
- Skriften PM i lagar och andra författningar gavs ut 1967. Den kan ses som den första handledningen i begripligt myndighetsspråk.
- Språkkonsultutbildningen vid Stockholms universitet startade 1978.
- Riksdagen antog en svensk språkpolitik 2005, som sedan fastställdes i språklagen från 2009.
Viktiga språkliga förändringar
Lånord och influenser
- Med kristnandet under vikingatiden kom ord från latin som mässa och kloster, och grekiska som kyrka och biskop.
- Under hela medeltiden, omkring år 1000–1500, var påverkan från tyskan stor, framför allt på ordförrådet: arbete, betala, bli, möjlig är alla tyska lånord. Tyska var ett viktigt långivande språk ända in på 1900-talet.
- Under 1600-talet och speciellt under 1700-talet fick tyskan konkurrens av franska lånord: dressera, enorm, mamma, vag.
- Latin ersattes av svenska som religiöst språk vid reformationen på 1500-talet och som lärdoms- och utbildningsspråk på 1700-talet.
- Efter andra världskriget har engelskan gett oss många lånord: container, eskalera, television, tuff, webb. Men engelskan har också blivit något av ett andraspråk i Sverige, som används parallellt med svenska på många områden, som naturvetenskap och reklam.
Böjning och syntax
Böjningssystemet har förenklats sedan fornsvenskan.
- Det gamla kasussystemet såg ut så här: nominativ fisker, genitiv fisks, dativ fiski, ackusativ fisk. Mot medeltidens slut upphörde det och ersattes av dagens tvåkasussystem med bara grundform (fisk) och genitiv (fisks).
- Den särskilda pluralformen av verb såg ut så här: vi sitta > vi sitter, vi sutto > vi satt. Den försvann redan tidigt i talspråk men först under 1900-talet i skrift; den ersattes då av singularformen: jag sitter, vi sitter.
- Samtidigt har ordföljden blivit fastare, med subjektstvång: vm ey regnar > om det ej regnar. Vi har också fått skilda ordföljdsmönster för huvudsats och bisats.
Svenskan i skrift
- Runskriften ersätts av latinsk skrift under klassisk fornsvensk tid; bokstäverna æ och ø ersätts av ä och ö under yngre fornsvensk tid; bokstaven å införs under äldre nysvensk tid.
- Stavningskonventionerna växte fram efter hand. De enda systematiska stavningsreformer vi haft medförde bland annat ändringar av främmande ord: lieutenant > löjtnant (1801) och haf > hav, hvad > vad, godt > gott (1906).
Uttal
- Diftonger som fanns i urnordiskan försvann under runsvensk tid: stain blev till sten.
- En förändring i vokalsystemet skedde också i fornsvenskan: [a] kom att uttalas [o], som i skrift skrivs å; det som tidigare uttalades som [o] kom att uttalas [u], som i skrift skrivs o; och denna förskjutning gjorde att vi fick ett nytt ljud, som i skrift skrivs u, men som i uttalet ligger mellan [u] och [y].
- Ett sje-ljud (ungefär som i engelska she) och ett tje-ljud (ungefär som i tyska dich) utvecklades under äldre nysvensk tid: ske [ske:] kom att uttalas [ʃe:], kök [kö:k] började uttalas [çö:k].
- Och [g] blev till [j] så att giva [gi:va] i stället uttalades [ji:va].
Text: Avdelningen Språkrådet vid Institutet för språk och folkminnen
Publicerat 2022-05-09